Förmodligen har de flesta gjort det. "Le Petit Prince" är en roman från 1943 av den franske författaren och flygaren Antoine de Saint-Exupéry. Boken har sålts i 140 miljoner exemplar över hela världen och blivit översatt till 270 språk, älskad både av barn och vuxna.
Jag skulle vilja presentera en fragment av boken som handlar om barnens kreativitet och vuxnas klumpighet samt svindlande kritik, som kan ha förödande konsekvenser för barnets skapande:
“När jag var sex år, såg jag en gång en underbar bild i en bok som handlade om Urskogen. Den hette 'Sanna berättelser' och bilden föreställde en boaorm i färd med att sluka ett vilddjur. Så här såg bilden ut.
I boken stod det: “Boaormarna slukar sitt byte helt och tuggar det inte. Sedan kan de inte längre röra sig utan sover ett halvår i sträck, medan de smälter maten.” Jag funderade mycket över allt spännande som hände i djungeln och lyckades själv med en färgkrita göra min första teckning. Min teckning nummer 1. Den såg ut så här:
Jag visade mitt mästerverk för de stora och frågade, om de blev rädda för min teckning. - En hatt är väl inget att vara rädd för! Svarade de. Min teckning föreställde inte en hatt. Den föreställde en boaorm, som höll på att smälta en elefant. Då ritade jag boaormen som den såg ut invändigt, så att de stora skulle förstå vad det var. Man måste förklara allting för dem. Min teckning nummer 2 såg ut så här:
De stora tyckte, att jag skulle sluta med mina tecknigar av boaormen utanpå och inuti och hellre intressera mig för geografi, historia, räkning och grammatik. Så kom det sig att jag vid sex års ålder avstod från en strålande framtid som målare. Jag tappade modet, då både min första och min andra teckning blev ett fiasko. De stora förstår aldrig någonting av sig själva, och det är tröttsamt för oss barn att ständigt och jämt behöva förklara allting för dem."
Den korta berättelsen visar vikten av beröm, uppmuntran, förståelse, och genuint intresse som vi vuxna borde visa när vi är i kontakt med barnets skapande och deras teckningar. Att bevara lusten till att måla och teckna hos eleverna var mitt mål under min undervisning i Bild. Mitt mål var också att öka självförtroendet hos dem, inte minst att hitta mod till att presentera sina bilder inför andra, både för kompisar och vuxna. Därför gjorde jag utställningar med elevernas bilder på skolan. Det gamla mottot: "Ingen målar vackrast, ingen målar fulast, alla målar på sitt eget sätt", gav utrymme för elevernas individualism.
Eleverna kan lära sig olika tekniker till att teckna och måla, de kan lära sig prata om sina bilder och analysera dem, de kan få kunskap om konsthistoria - men det viktigaste av allt är att bevara lusten till att uttrycka sig genom Bild. Att leka med färg och form, bevara sin kreativitet, att känna glädje, stolthet, känna ro och kunna hitta sig själv i sina tankar och skapade bilder. Det kan förhoppningsvis bevara deras kreativitet livet ut.
"En bild säger mer en 1000 ord", sägs det. Jag önskar att bilderna kunde tala för sig själva nu. Här är de stunder och bilder som jag har skapat tillsammans med mina elever. Jag hoppas att ni njuter av det, och att de kan fungera som inspiration för andra.
Maria S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar